Slipning, skenans form

Skåldjup och skålradie.

Figuren visar en vertikal genomskärning av skenan, tex vid mitten längs skenans längd. Genomskärningen är vinkelrätt mot åkytan. Slipningen ger en inner- och en ytterkant. Hur djupt kanterna kommer att tränga in i isen avgörs av skåldjupet, se bilden. Skåldjupet bestäms av skålradien och tjockleken på skenan. Skåldjupet ökar med minskande skålradie. En lätt åkare bör ha ett större skåldjup än en tyngre åkare. Det ger den lättare åkaren bra grepp vid åkningen. En ung, lätt åkare kan ha en skålradie på 11 mm. En tung åkare tränger ner för djupt in i isen om skåldjupet är för stort, vilket bromsar upp åkaren och hindrar flytet i åkningen. En tyngre åkare kan ha en skålradie på upp till 19 mm.

Ett tydligaste tecknet på en dålig slipning är en ojämn höjd på inner- och ytterkanterna, se figur 6 nedan. Skridskon kommer då att tendera att greppa ojämnt och "dra" åt ett håll när man glider på båda kanterna. Dessutom kommer greppet att vara helt olikt mellan inner- och ytterskär, vilket känns väldigt avigt vid åkning.

Genomskärning av avancerade skenor

Mer avancerade skenor är inte parallella i genomskärning. De är designade för att en så låg vikt som möjligt.Man vill ha en bred skena i kontakt med isen samtidigt som man vill hålla ner vikten på skenan. Man uppnår detta genom att göra skenan tunnare på de delar som är längre ifrån isen. Tex Phantomskenan. 

Även skenans tjocklek längs skenans längd kan variera på mer avancerade skenor, se figuren. Traditionella skenor har parallella kanter längs hela skenans längd, så kallad rak skena. Avancerade skenor kan vara tjockare vid taggarna och tunnare vid den bakre delen av skenan. Det ger lägre friktion på de delarna av skenan som inte används för trick och vid landning av hopp. Phantomskenan i fotografiet nedan är en avsmalnande skena. Paraboliska skenor är smalare i mitten jämfört med den främre and bakre delen av skenan längs skenans längd.